Balkonger
I Italien under renässansen byggdes balkonger över entréporten på fina palats för att markera byggnadens centrala punkt och mest exklusiva våning. Ordet ”balkong” kommer också från italienskans ”balcone”, vilket i en tidig longobardisk form betyder bjälke.
Det var samma arkitektoniska uttryck man ville efterskapa i Sverige då de första balkongerna byggdes här i början av 1800-talet. Balkongerna utformades med tunga konstruktioner som sten- eller gjutjärnskonsoler samt med balustradräcken. De stora lasterna medförde förstås att balkongerna endast kunde kraga ut någon decimeter från fasadliv. Balkonger byggdes framförallt ur ett estetiskt perspektiv fram till senare hälften av 1800-talet, då balkonger började byggas i något större omfattning på flerbostadshus.
På 1890-talet blir balkongerna allt fler och får större golvyta. Balkongerna utformas också smäckrare med räcken och stöttor av smide. Runt år 1900 blir det vanligt med piskbalkonger mot innergårdargårdar.
Under funktionalismens frammars på 1930-talet, var balkonger ett naturligt sätt att låta lägenhetsinnehavare ta del av frisk luft och solljus. Balkongerna utformades också i enlighet med stilens former och uttryck. Hörnbalkonger blir vanliga och balkongerna blir större och fördelades mer rättvist till lägenheter större än ett rum och kök. Räcken med plåtfyllnad i form av släta plåtar är vanliga i Stockholms innerstad och storsinuskorrugerade plåtar är vanliga i stadens yttre delar.
Under andra världskriget blev balkongerna något enklare utformade och i de flesta fall försågs de med balkongräcken med småsinuskorrugerade plåtar.
Efter kriget blir balkongerna mer fantasifullt utformade med balkongräcken som förses med blomlådor och genombruten pinnräckesdel samt sicksackformade ståndare under handledarna. Mer väderskyddade, i fasadliv delvis indragna, balkonger började också utföras.
Under miljonprogrammets dagar under 1960- och 1970-talet utfördes balkonger ofta delvis eller helt indragna i fasadliv. Sidoväggar av betong samt tak över balkonger blir vanliga. I vissa fall innebär denna konstruktionstyp att balkongplattor och tak har sitt upplag på sidoväggarna, vilka är förankrade i husstommen. Balkongfronter av betong blir vanliga och så småningom tillverkas många balkongräcken av aluminium med fyllning av bl a trapetskorrugerade plåtar.
Vid en modern balkongrenovering byts ofta balkongräckena ut till nya räcken av pulverlackerat aluminium. De nya räckena utformas med mått och dimensioner som uppfyller dagens råd och krav i bygglagstiftningen. Räckena fästs till nya rostfria och syrafasta räckesinfästningar som gjuts in i balkongkanten. Räckesinfästning i fasad utförs sällan p g a att denna typ av infästning ofta medför skador på fasaden. Det har även under senare år blivit allt populärare att montera balkongräcken av stål på balkonger som tidigare varit utrustade med sådana. Oavsett material strävar man i de allra flesta fall mot att utforma nya räcken så att de liknar ursprungliga balkongräcken från tiden då fastigheten uppfördes.
I de fall då man planerar ett byte av balkongräcken bör en arkitekt anlitas, vilken kan ge råd om de nya räckena samt upprätta bygglovshandlingar över ändringen.